Isvind, frostvind i armodsbunden skrud En ljudfylld fristad åt vinterrikets sendebud Han som föddes under polstjärnen, i sträng köld Under stormslitna skarviddars gnistrande sköld Elementens symboliska avbild, En dödskallevit snögestalt Med norrskensblick som flammar vild Och blixtrar i samklang med allt Vishjärtad och med skuldror som alpkedjor vida, Det äventyrsgivande landskapets medelpunkt Med istidsdraken fader jökul vid sin sida Som ligger stilla och andas tungt Döpt i en jökelsjö, Indvigd i utopin Med glaciärvärldens deltaö Välvd i periferin En vintrig kröningsrit Med vinden som poet Fjättrar denna eremit I sin universalitet Stjärnkartan ristas över hans rygg Av drakens frostklor, som stillsam och skygg Förtäljer om dess ursprung i ett sällsamt kvad, En ohörd visdom, et oskrivet titelblad Dopfunten, en vak i glaciärskorpans yta Och stormen tjänar som energisk psalm Knäböjd på frusen bädd ses han flyta, På solmejslade block, på vattenkristallers malm Där iskolosser byggs på varje sekund och minut Och det arktiska kungadömets monark ligger stolt Hans karga rike verkar segra til slut Över den likbleka solens trevande revolt.