I en kvalmfylld andlig öken har jag sett dem gå Drabbade av själasoten, hågloösa, med ilska I synen Det är som sorgen aldrig skulle lämna deras ögon Som om sinnet hade svarinat för evigt Sammanträngda på ytor små Lager pa lager (I boningar grå) I angestens högborg Under jorden hastar de - jagande sökande: ingenting finnande Varför stannar de aldrig upp? Innan nuer fredliga gömma finner I susandl lundar ivingas även ni till vila Inte in stillsam undran - en rasande fråga Varför stannar ni aldrig upp? Oändlict upplyst - fär alltid höljd I mörker Inga stjarnor ser lag lysa här Vilka skalder dikta I denna dimma? Vilka malare sina verk här färgar? Oändligt upplust - för alltid höljd I mörker Inga stjarnor ser lag lysa här Vilka malare sina verk här färgar? Em um deserto espiritual nauseante, eu os vi vaguear Abatidos pela doença da alma, desleixados, com raiva em seus olhares É como se a tristeza nunca deixaria seus olhos Como se suas mentes estivessem apagadas para sempre. Aglomerados em espaços pequenos Enterrados (em cavernas cinzentas) na fortaleza da agonia Abaixo da terra eles se agitam - perseguem, procuram; não encontram nada Por que nunca param? Antes de você encontrar seu calmo esconderijo Você é forçado a descansar nos bosques sussurrantes Lá o silêncio lhe incomoda - com uma pergunta furiosa Por que você nunca para? De repente iluminou-se - coberta para sempre na escuridão Nenhuma estrela eu vi brilhando aqui Que poetas escrevem nessa névoa? Que pintores criam imagens aqui? De repente iluminou-se - coberta para sempre na escuridão Nenhuma estrela eu vi brilhando aqui Que pintores criam seus trabalhos aqui?