Ett tusende år av hat att regna likt ett livselixir
När nidingars band har upplösts
När urgammal jord har kluvits itu
Varde blod, varde eld, varde död
Den brännande solens skördegång fäller regent,
i högmod krönt
Den vredgade jordens fauna störtar dess
narr, smyckad i guld
Varde blod, varde eld, varde död
En sista litania ekar högt vid de skamlösas härd
Märkta, plågade och brända mottaren sista,
glödgad fällande dom
Från blodsbestrukna strupar
Från askgrånade händer
Djupt ur ruttnande märg
Mot etterdränkta famnar
Varde blod, varde eld, varde död
En marritt mot tidig skymning,
en invit till nattens sista dans
När balen är över,
plågas gäster i middagshettan med bly i sitt bröst
Varde blod, varde eld, varde död
I ett högstämt kätteri smädas nu de arvlösas lott
En trehövdad död för dörren
Varde blod, varde eld, varde död
Varde liv, varde död
Mil anos de ódio, a chuva como uma poção da vida
Quando a Terra se separou
Quando a terra antiga foi dividida ao meio
Que haja sangue, que haja fogo, que haja morte
O Sol ardente governa os tempos
No orgulho coroado
A Fauna da Terra se enfurece
Engraçada, adornada em ouro
Que haja sangue, que haja fogo, que haja morte
A canção final ecoa alto em desgraça
Marcado, torturado e queimado, o interruptor volta passado,
Condenado
Com a garganta ensanguentada
Com uma bomba na mão
De carne apodrecida
Nos braços encharcados de veneno
Que haja sangue, que haja fogo, que haja morte
Um pesadelo no crepúsculo
Um convite para a última dança da noite
Quando o mundo acabar
Pessoas atingidas no calor do meio-dia com chumbo no peito
Que haja sangue, que haja fogo, que haja morte
Em uma heresia elevados ultrajante, os deserdados
Um morto, três cabeças na porta
Que haja sangue, que haja fogo, que haja morte
Que haja vida, que haja morte
