Med ångesten i min själ drev jag ensam genom mörkret för varje steg jag tog sjönk mitt mod en smula till Jag visste att du fanns där men allting gick så fort ty jag hann aldrig inse vad som hade hänt Dagar gick och ljuset tycktes försvinna allt längre bort Jag var fånge i rädslans labyrint och jag visste inte varför jag var rädd Svaret fanns framför mig hela tiden men jag var förblindad och kunde inte se Så när hoppet nästan dött och jag höll på att ge upp Då insåg jag plötsligt varför jag varit rädd Istället för att leva och njuta av idag Försökte jag förutse morgondagens problem Jag var fånge i rädslans labyrint och jag visste inte varför jag var rädd Svaret fanns framför mig hela tiden men jag var förblindad och kunde inte se