Molnen drar, framåt hastigt far
Illröda uppå svarta skyars himlavalv
Regndroppar, piskar grantoppar
Så ljuder ekande tordönsskalv
Sunna fadd, en gång hon var stadd
Men I stormens tunga dis hon skymtas allför svagt
Skimmerguld, skänker oss huld
Men ack, hennes färger skimrar så vagt
En oväderssång
Drar över skog och vång
Där höstens kalla nordstjärna nu är stadd
Sunna manar på
Eldfängd I sitt skrå
Men fjärran äro sommarfägnad
Åskan går, blixtarna slår
Ohyggligt det hamrar, ljungar och rungar
Stormens skri, nu slår sig fri
Himmeln har blottat sin tunga
Sargad nejd, brådgråa fejd
Mellan solens värn och höststormens dryader
Bringar död, släcker Sunnas glöd
Tyfoner virvlar uppå kalla mader
Inget kan nu gro
På dimbeslöjad mo
Och blodet isar uti varje människas kropp
Här finns ingen ro
Här kan ingen bo
Ty höstmörkret släckte allt hopp
Sol bytts ut, allt äro slut
Och höstmörkret härskar åter över nordrönt land
Kylan tär, I dess mystär
Årstiden knyter trolska vemodsband
