I er lömska katedral, i en väldigt upplyst sal
där prålar er vördnadsslöja, den dolda i en dal
Ni är ljusets andemän, så mycket svagare än
mörkrets griftevånda, som tar er en och en
I ondskans druckna rus, en skugga står diffus
som sakta rör sig ner mot, ljusets bjärta hus
De godas liv han har bragt, i himmelsk kristen trakt
Herkuliska krafter ävlas, hans jättelika makt
Han våndas av er fägnad
En diffus och kall kontur
Av mörkrets makter, präglad
Sprungen från ondskans natur
Där månsken synes stråla
I mörka skuggans struktur
Där salens sken nu prålar
Sirar skuggans statur
En diffus kontur så kall, i katedralens tempelhall
mäktig hans avbild reses, han skola bli ert fall
Mantelaxlat själsblod, en reslig man så od
åkallar illfundsorden, där heligt en gång stod
Här rungar åskans sky, en blodröd, vidgad vy
reser sig över skuggan, där ljusets män nu gny
Här ljungar blixtars sken, en blossande griftescen
och fjärran hornblås ljuder, likt vindars dödssiren
Han våndas av er fägnad
En diffus och kall kontur
Av mörkrets makter, präglad
Sprungen från ondskans natur
Där månsken synes stråla
I mörka skuggans struktur
Där salens sken nu prålar
Sirar skuggans statur
Hör! Er arma klagosång, snärjda i mörkrets fång
Pinade utav skuggan, som skrattar gång på gång
Fjättrade i armod, och tömda på ert blod
Hjälplösa ni gråter, i gny och sorgset vemod
Silhuetten blodet vaskar, ur de rättfärdiga maskar
Där fallna fanor brunnit, nu korpsvart sot och aska
Skarprättarlekamen, kväver dem som var män
Deras själar svunnit hädan, och kommer ej igen
