Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina
färger över frostig äng. Löv faller mot marken
ett stormande hav av färger
Ett bidande mörker, står åter vid årets port...Landet faller
mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
regn. Isig är Rimfaxes fradga
i arla timma
Ropen från skogen kallar mig hem, till mina
fränder...till min säng. Hemåt, hemåt...viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor
Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat
mig under stjärnklara nätter
Hem, för att känna morgonbrisens kyla
på rådarnas berg...hem
Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det
gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt
Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och
världar nedan, om bergen och de som där råda
Viskar om det som är mitt hem
Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla
strömmar. Täljer om visdom som dväljs och
urkraften som glöder däri
Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
fylld av minnen och gamla sår
Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan
fylld av livets dryck
Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar
över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens
kant
Om skogens härskarinna den fagra som förvillar
Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv
Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan
om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska
vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem
Stilla går solen ned i horisonten, de två världarna möts
ett drömmens rike faller inpå
från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar
vandrar ovan den svarta ytan
Än en gång står jag här. På rådarnas berg
Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full
Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem
Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo
O primeiro amanhecer do outono sobe lentamente
Espalhando cor ao longo do campo gelado
Folhas caem no chão, um agitado mar de cores
Uma permanente escuridão está uma vez mais diante do portão dos Anos
A terra afunda em um torpor tranquilo, os dias parecem escurecer sob nuvens pesadas
Com chuva. Gelada é a espuma de Rimfaxe
Nas primeiras horas
Os chamados da floresta me chamam para a casa. Para meus parentes
Para minha cama. Caminho de casa, de volta para casa meus sussurros internos
Lar de vales profundos e vales cheios de folhas
Para os caminhos que eu sempre quis saber, para riachos que extinguiram minha sede
Para lagoas e lagos tão conhecidos por mim, onde eu vi meu reflexo
Gelado na noite sob o céu cheio de estrelas
Casa, para sentir o frio da brisa matinal
Na montanha das fadas... Casa
Pensamentos vagam pela terra antiga. Esperança dos ecos
Dos velhos legados, envolta na respiração pesada dos deuses
As folhas de cinza sussurram silenciosamente
Eles contam da terra e mundos embaixo de montanhas, e aqueles que governam lá
Eles sussurram daquilo que é a minha casa
Estas raízes que resfriam nos riachos frios do submundo
Eles contam da sabedoria que habita
E a força primordial brilhando lá
Eles sussurram do mar, e riachos que correm lá
Da floresta meditando, escura e silenciosa
Cheia de memórias e velhas feridas
Tenaz e forte, orgulhosa e sábia. Com raízes no solo
Cheias do líquido da vida
Eles contam dos povos antigos, da beleza que dança
Sobre o pântano. Do rei da floresta, tranquilamente observando pela
Margem do lago
Da amante da floresta, a frágil e enganadora
Este ser do sexo feminino, com um delicioso aroma de folhas
Eles sussurram do céu e as estrelas acima, dos segredos acima
Eles sussurram da água fresca dos riachos do norte
Eles falam da Bifrost, e o caminho final para casa
O sol se põe lentamente no horizonte. Os dois mundos se encontram
Um reino dos sonhos cai perto
Do lago uma névoa sobe. Leve, como lágrimas de um elfo
Vagueia sobre a superfície preta
Estou aqui uma vez mais, na montanha das fadas
Sentindo o frio da brisa noturna. A lua canta sua plenitude
Ouço meus parentes chamando, me recebendo em casa
Nunca mais vou deixar este meu lar eterno
