Mítt Alfagra land Tú alfagra land mítt, mín dýrasta ogn! á vetri so randhvítt, á sumri við logn, tú tekur meg at tær so tætt í tín favn. Tit oyggjar so mætar, Gud signi tað navn, sum menn tykkum góvu, tá teir tykkum sóu. Ja, Gud signi Føroyar, mítt land! Hin roðin, sum skínur á sumri í líð, hin ódnin, sum týnir mangt lív vetrartíð, og myrkrið, sum fjalir mær bjartasta mál, og ljósið, sum spælir mær sigur í sál: alt streingir, ið tóna, sum vága og vóna, at eg verji Føroyar, mítt land. Eg nígi tí niður í bøn til tín, Gud: Hin heilagi friður mær falli í lut! Lat sál mína tváa sær í tíni dýrd! So torir hon vága - av Gudi væl skírd - at bera tað merkið, sum eyðkennir verkið, ið varðveitir Føroyar, mítt land! Minha terra, a mais linda, mais querida das possessões, Atrais-me a vós, abraçando-me de perto; Calmaria no Verão, de neve coberta no Inverno, Ilhas magníficas, por Deus chamadas de Queridas. O nome que os homens lhes deram quando as descobriram, Oh, Deus vos abençoe, minha terra, Feroés. Clarão brilhante, que no verão torna os cumes das montanhas tão belos; Áspera tempestade que no Inverno desespera os homens; Ó vida a tomar a tempestade, ó conquista da alma, todos fazendo doce música que une o todo. Cada um esperando e confiando, inspirando-nos a todos, Para vos guardar, ó Feroés, minha terra. Eis que então, ajoelho-me perante vós, Deus, em oração, Possa o meu quinhão ter paz, e vós poupar-me, A minha alma pura; em glória; peço que abençoes, Quando levanto o estandarte e enfrento a adversidade. O sinal do meu trabalho, possa ser erguido, Para vos guardar, ó Feroés, minha terra.