Jag satt för en stund sedan i full irritation och i krävande syrebrist i bastund och betraktade ollonkanten som syntes genom förhuden.
Deprimerad och så obalanserad tänkte jag vad som någonsin skulle kunna bli till ur min bleka, tama kuk? Ingen hora i världen (eller bortom) skulel väl i sunt tillstånd låta mig tömma min sperma i hennes urinsår? Knappast! Jag har redantänkt ut att enda sättet att få fram mina demonembryon skulle vara att våldta en psykiskt svag (Helst väldigt ung)
flcika och sen under grova hot om, minst sagt dödliga , vedergällningar tvinga henna att föda MINA gullungar. Ondskan skall forskrida, min vilja kommer att bli. Det finns ingen kärlek.
Det människokreaturet upprepande uppfattar som kärlek är egentligen en stor svaghet, en idiotisk lögn, skapt att förvilla den faktiska/taktiska människan. Flickvän? Hah! vilket skrattretande nonenstrams.
Kamrat, oj vad fint. Alla "vänner" är ifrågasättande, konvexa ynkelhjärnor placerade av villfarelsens oljeinsmorda hand, i falskhetens perfekt utformade fåtölj - fortfarande flagnande av Herrens sädpolish. Whiskeyn river mig obönhörligt i halsen. Rinner ner och gör strupen levande.
Pillar in i fumlighetens och måldevetenhetens komplicerade nyckel i hjärnans ofögätna utrymmen. Släpper ner mig i förvirringens men, samtidigt som den definitiva klarhetens pyramidgångar.
Kom, alkohol. Du Cellutolånare. Som får mig att se mitt liv som det är. Du ljuger inte. MIn hjärna kan inte ljuga för mig själv?
I Bastun - jag undrar tomt hur mitt fortplantningsorgan (utan att ha uppfyllt den självklaraste uppgiften) kommer att ligga i min likkista eller hur den kommer att luta när jag skjutsas in i krematorieugnens eld. får en makber. men förtjusande, idé.
Kanske kan jag innan min död av en söt flicka ordna så att min absurda, skryngkliga, krympta hjärna kan förtäras av henne och hennes vänninor mot en summa pengar. kanske inte. Måste jag dö i deras närvaro då?
Jag är så unik. Vacker. Evigt oförstådd. Jag är motbjudnande, osocial, hjärnskadad, schizofren, personlighetsklyven, oälskad, odiagnosticerad. ett fall i en folder i en journal. Psykologer, terapueter (anhöriga) obdoucenter - HEJ! nog kan jag göra allt. Ingenting är omöjligt. Jag gör inget .
Jag försöker inte i överhuvud taget. Långsamt låter jag det jag har i mig fräta bort det human i mig. Det som kanske skulle kunna göra mig till en accepterad person, Det förtvinar av orsaker som finns på ett bortglömt onåbart plan. Dolt. Här är någonting som försöker ropa efter hjälp fortfarande finss så skriver jag.
Vem är du som läser det här? Det enklaste jag har att säga dig är gratulationer till din plats på jorden. Jag har ingen. Å, som jag önskar att jag låg på ett långt skötbord bland flickor och pojkar. Och hade en ny möjlighet.
