En svag bris kittlar de gröna vidderna Känslosamt över naturens fägring Över de många blommor som i säregen prakt vajar höljda i stolthet mot skyn Ett smutsigt barn vandrar i dagdrömmen lufsar i den klädda jordens nejd Stövlar framåt och blom hon skördar I tusental de ligga i hennes tusen korgar Ur mullens moderliga värme de lyfts Handlöst faller de ned i försummelse Se nejder, hur de färgas röda av blod Se nejder, hur de kvävs av otaliga tårar Djupa sår skall med tiden få läkas Likt tillit skall få väckas till liv Det allra renaste skall få gro Tillsammans med hopp, aktning och tro Tusen tusen blommor skördas Se nejder, hur de färgas röda Tusen liv, tusen öden Se nejder, hur de kvävs av tårar