vek ar min kropp nu, tiden tynar mig till stoft. krumna aro mina leder, ty fader tid tar mig bort. minnen bar jag fran svunna tider. da min rost var kall som vargablick, nar dod och pina gick under min hand vid min tron i skogens djup. jag ser loven om hosten runt mig, ger mig kanslan av livet som var. bortglomd, fordriven av sin egen sadd, sondra och harska an en gang harskare over skogen var mitt namn, over den nattliga fruktbarhetens skote. maktig som tusen sjoars dimma, spred jag mig over detta koldens land