havet ger mig dess svalkande tid
en dag av tystnad och vila
skogen ger mig tiden som var
dess uraldriga borda i mangfald av ar
varan korta tidsrymd
en veknad i barkens spricka
videpilen skriker ut sin agg
dagen laggs i skuggor
genom jarneken jag vandrar
sliter mitt skinn itu
mina skrik forvandlar natten
till infernon av tidsvindar
tid o fader tid, vi fardas
mot dig i dessa dagar
allt visar du mig
i ett oktarin av dod
tid o fader tid, din dod
skall jag andlost hylla
allt forblir orort
natten stannar stilla
du forpestade tid
som en torn i min fot
frustande slukar du allt
vi moter dodens dagar
du forpestade tid...
