Jag är förlorad, mellan nattsvarta stränder och vrålande avgrunder ute till havs Dessa brutna mastar och sönderslitna segel, Har lett mig djupare till stormande vatten Framtiden är oviss, men jag tynar bort Likt den bleka solen bakom dimmorna Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå Utan utav blodrödaste aversion till livet Verkligheten är det helvetet som hemsöker mig varje natt Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits något bot Detta tillstånd är permanent, jag har alltid känt såhär Acceptans skall komma när vattnet börjar tas in När lungorna fylls till bredden med meningslöshet Och det är då alla osvarade frågor skall besvaras Det är då det sista andetaget äntligen kan få dö ut Det är då det sista andetaget slutligen kan få befrias I ett sista desperat försök för att fånga upp vind Och att försöka styra upp kursen in mot land igen Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt Låt hennes vaggande söva mig tillslut Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav Få känna hur allt upphör Inte just för stunden, utan för all framtid Låt hennes djuphavsgrav söva mig tillslut Lugna mig och föra mig hemåt åter igen Få känna hur allt äntligen ger efter Att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut Känn ingen saknad, känn ingen ilska Sörj ej det oundvikliga som hända skall Vi föddes alla endast för att dö Att lätta ankar från livets hamn