Jag färdas längs ängar av fager lust Trevandes, längtandes efter dig I form av text tog det sitt slut Ditt ansikte förvreds framför mig Genom ridåer av regn jag störtar I hopp om att finna en väg Svart och kall asfalt under mina nakna fötter Ledandes mig djupare in i ondo I horisonten öppnar sig himlens askgråa valv Stratus och nimbostratus i obehaglig symmetri Apati och likgiltighet tar sin rättmätiga plats Där en gång kärleken och hoppet fanns Jag har aldrig älskat såhär starkt Jag har aldrig hatat såhär starkt, såhär starkt Du skall aldrig lova din andra hälft något För människan är sårbar och förbrukbar Än i dag lever jag mitt liv i skuggan Av olust till den outhärdliga ovissheten inför framtiden Skrikandes mitt namn, mina minnen