Vid nitton års ålder en afton han
Gick ut, med andra granngårdsgossar
Sig förnöja, de rodde över
Sjön, de sökte varsin mö, och
Båten glättigt över böljan flöte
Men när han kom till vännen
Sin då slapp han inte in, han
Började då svära i sitt sinne
Han ropte så ”Låt opp, ty sen
Så skall jag gå, blott jag får se
Vem som du har därinne”
Han bryter då upp dörren i
Rummet han steg in, han fick
Då se en främmande låg inne
I famnen hos hans vän, då blev
Han mera vild, och tändes av
Ett oupphörligt sinne
Han gångar ut i farstun,
En yxa hittar där, med den
Han tänker lilla vännen
Mörda, med tvenne hårda slag,
Så blodet strömmar av, och
Ångern uppå hjärtat börjar stiga
Han börjar då att gråta och ville
Strax gå ut men dörren hölls igen
Av gossar många, han tog det råd
Han fann, han genom fönstret
Sprang, till sjöss från land han
Båten häftigt lossar
Då tog han upp en krita och
Skrev på båtens stam; ”Adjö,
Farväl jag vill ej längre leva
Min vän hon döder är och jag
Har ingen kär, för den jag
Bävar och för synden svår”
Och ned i svarta böljorna sitt
Unga liv han gav, med sammanknäppta
Händer igenfunnen
Av kärlek får man sorg och en
Förtidig grav, god vänner tagen
Händelsen på minne
