En bänkrad i en rastlös sen april Jag tittar över axeln och ser dig blinka till Jag kan få dig när du vill En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång Och du & jag håller andan och håller händer i språnget Det är inte så långt hem Än finns det tusentals tårar kvar De var dina att ge vemsomhelst Äntligen De är de dyrbaraste smycken du har Så be aldrig om ursäkt igen Äntligen passerar vi deras gränser Minns du vår blodseld, våran lag Vårt dumma korstråg mot en lika korkad stad Jag minns allt, som naglarna mot glas Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns Att det är långt hem Och snart finns det inga tårar kvar De var våra att ge vemsomhelst Äntligen De är de dyrbaraste smycken vi har Så be aldrig om ursäkt igen Äntligen Sätter du själv dina gränser Den där pojken jag aldrig kände Som gick på gator jag aldrig såg Och tänkte tankar jag aldrig tänkte Under ett tunt och flygigt hår Och alla känslor slog och sprängde Hela vardagen full med hål I en tid då inget hände I en stad som alltid sov Men älskling vi var alla en gång små Ja, vi var alla en gång små Ja, vi var alla en gång små Jag kastar stenar i mitt glashus Jag kastar pil i min kuvös Och så odlar jag min rädsla Ja, jag sår ständigt nya frön Och i mitt växthus är jag säker Där växer avund klar och grön Jag är livrädd för att leva Och jag är dödsrädd för att dö Men älskling vi ska alla en gång dö Ja, vi ska alla en gång dö Ja, vi ska alla en gång dö Vi ska alla en gång dö vi ska alla en gång dö vi ska alla en gång dö Na fila do banco no final de um abril inquieto Eu olho por cima do ombro e vê-lo piscar Eu posso levá-lo onde quiser Um vento soprando detritos ao longo do corredor pela última vez E você e eu prendemos a respiração e de mãos dadas pulamos Não é tão longe de casa Ainda assim, existem milhares de lágrimas Eles eram suas para dar a ninguém Finalmente Eles são os mais preciosa joia que você Então reze nunca mais desculpas novamente Finalmente, passamos os seus limites Você se lembra do nosso pacto de sangue, nossa lei? Nossa cruzada burra contra e da igualmente estúpida cidade Lembro-me de tudo, como pregos no vidro Mas você só riu de mim, reduziu-me tudo a uma piada Mas eu vejo em sua postura ansiosa, seu olhar de caça que sente Que está muito longe de casa Logo não há lágrimas Eles eram nossos para dar a qualquer um Finalmente São as joias mais preciosas que temos Então nunca se desculpe novamente Finalmente Você define seus próprios limites Esse garoto que eu nunca soube Que caminhava pelas ruas que nunca vi E pensei pensamentos que eu nunca pensei Sob um cabelo fino e esvoaçante E todas as emoções atingiram e explodiram Todo dia estava cheio de buracos Num momento em que nada aconteceu Em uma cidade que sempre dormia Mas querido, todos nós éramos pequenos uma vez Sim, todos nós fomos pequenos uma vez Sim, todos nós fomos pequenos uma vez Eu jogo pedras na minha casa de vidro Eu jogo setas na minha incubadora E então cresce meu medo Sim, estou sempre plantando sementes novas E na minha estufa estou seguro Onde a inveja cresce brilhante e verde Estou aterrorizado em viver E tenho medo de morrer de morrer Mas querida, todos nós morreremos um dia Sim, todos nós vamos morrer um dia Sim, todos nós vamos morrer um dia Todos nós vamos morrer uma só vez Todos nós vamos morrer uma só vez Todos nós vamos morrer uma só vez