Ve, ve, ve
Dödsfärd!
Jag vaknade i urmörker
Inget ljus, ingen sol jag såg
Kände en luft, kall mot min kind
Jag steg, mot stjärnor jag steg
Mitt skepp av nagel och tand
Segel av död mans hår
Roddare från krigsgravar
Mån av dödens yrke
Min sista segling över kolsvart hav
Nu eka min sång mina sista ord
Över stormar, över glaciärens vidd
I morgonrodnad och aftonstund
Från fjärran lät en vinande vind, ett sus
Och en sång ur rymdens ändlösa brus
Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
Dödsfärd!
I fjärran jag skådat en eld
Mot den nu likskeppet styr
Nagelfar ej vällta
Ingen segel spricka, bortom stjärnornas ljus
Omvälvd av sång ur dödens kör
Från springor de stiga bland mörka berg
Jag såg en skog och en brinnande härd
Där fann jag mitt hem
I skuggornas värld...
Från fjärran lät en vinande vind, ett sus
Och en sång ur rymdens ändlösa brus
Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
Dödsfärd!
Ve, ve, ve
A jornada da morte!
Eu acordei em trevas ancestrais
Não vi luz ou sol
Senti o vento gelado contra o meu rosto
Eu trilhei, trilhei em direção às estrelas
Meu navio feito de dentes e unhas
Velas feitas do cabelo de um homem morto
Remadores de túmulos de guerra
Homens da profissão da morte
Minha última viagem pelo intenso mar negro
Neste momento ecoa minha canção, minhas últimas palavras
Através das tempestades e a vastidão do gelo
No despertar da manhã e no momento do anoitecer
Do horizonte esquerdo surge um vento uivante, um murmúrio
E uma canção dos infinitos sons do espaço
Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
A jornada da morte!
Ao longe, eu vi um fogo
Em direção à ele a embarcação cadáver guiou-se
O estranho navio não emborcou
Nenhuma vela se partiu à luz das estrelas
Perturbados pela canção do coro dos mortos
Eles avançaram pelo desfiladeiro das montanhas negras
Eu vi uma floresta e um fogareiro
Ali eu achei o meu lar
No mundo das sombras
Do horizonte esquerdo surge um vento uivante, um murmúrio
E uma canção dos infinitos sons do espaço
Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
A jornada da morte!
