När Nordanvind sveper Riket kring Lämnar Landet tomt och kargt Och Kungens mark ligger naken kvar Utan skörd för Fåfängans Makt En Ek står ensam kvar Ett Herresäte lämnat bart Med sår som själen tär Och ett hjärta svart Han ännu bär Ett dunkelt sken genom lövverk och gren Vid trädets fot ligger Döden allén Och skrapar bark från trädets stam Klär sitt näste med Evig skam Eken står troget kvar Med blicken svart under klar lunar Ty rötter når dit längtan vill Och bara Döden bär Tidens sigill Bland mossens djupa snår Där Eken ännu står Med Döden i sin famn Och med djupa ärr i sin stam