Flickan skrattar, ler varmt och brett. 
Trippar nätt. Hoppar lätt. 
Därefter försvinner hon in i en vägg 
på ett gastkramande sätt. 

Smuts täcker rullstolar och trasiga bårar. 
Rost rinner likt blodiga tårar. 
Galler utgör både golv, tak och vägg. 
Mot huden - en kall stålegg. 

Ficklampans bräckliga ljusstråle 
Finner en docka, spetsad på rostig påle. 
Känner regnet lätt dugga. 
Dimma. Mörker. Skugga. 

Från underjord hörs yl och morr. 
Svetten lackar och halsen känns torr. 
Är det en maskin? Är det en best? 
Passerar en smutsig och diffus men ljus 
cirkushäst. 

Regnet faller, fläckar sanden. 
Järnrör i ett krampaktigt grepp. 
Och så plötsligt utan varning 
snuddar något vid handen. 

Slag av vingar hörs från ovan 
En vild flykt i panik. 
Stadens alla dystra gränder 
fylls av omänskliga skrik och dimma! 

Den ockulta symbolen syns alltmer frekvent 
och vittnar om vad som i staden hänt. 
Mörk metallfläkt 
sprider dödens andedräkt. 

Ingen! Ingenting! Ingenstans! 
Ensam i nattens våld. 
Dunkande från ett förvaringsskåp. 
Metall..våld...dråp... 

Splitter faller sakta ner, 
träffar rummets hårda golv. 
Klockan klämtar mörk och tyst 
men slutar ej vid tolv. 

Fångad i en mardrömsvärld 
där monster strövar fritt 
är radions höga gnissel 
både frälsning och gissel. 

Samael! 

Plötsligt, ljudet av barnagråt 
Samt något som längre bort tassa. 
Rycker fram med ont uppsåt - 
en förvriden och köttig massa. 

En hund kommer hotfullt gående 
med dova, klickande ljud. 
Huvudet är ersatt av maskar 
och varelsen saknar hud. 

Hoppande, vanställda kreatur 
vistas i synfältets kant. 
Övertygelsen växer sig starkare; 
viskar att detta ej är sant. 

Verkligheten smälter 
i en massa av svart och rött. 
Luften smakar unket 
men samtidigt sött. 

Flickans huvud lyser upp 
med ett gråvitt och kallt ljus. 
Hennes sorgsna klagosång 
tonar bort i brus. 

Blott i sällskap av en kniv, 
min egen vridna fantasi, 
ho samt en häftig puls 
och en kusligt levande…dimma! 

Ryckiga rörelser 
för kroppen närmare och närmare. 
Blank, slät hinna glänser 
där ansiktet en gång fanns. 
Sjuksköterskan rör sig 
som i trans. 
Skalpellen glimmar. 
Sekunderna känns som timmar. 

Galenskapen kommer hit, 
skuggbarnen likaså. 
Hopplöshet, flykt är meningslös, 
i de hinner ifatt ändå. 

Varför kan ni inte bara 
låta mig vara? 
Snälla, snälla, låt mig vara! 
Gud, låt mig vara!